"Gud var god när du blev till..."

(Fotograf - Elin Ohlsson)

o

Att vara vän med Lisa, det är något fint det. Att vara i hennes närhet är underbart. Det får mig alltid att känna sig levande, sedd och älskad. Ja, jag tror faktiskt Lisa har den effekten på alla som möter henne och jag känner mig inget annat än tacksam som får kalla henne för min vän.

De senaste månaderna har hon jobbat som Au Pair i England och vad jag förstått så har hon trivts fantastiskt bra och något säger mig att denna tiden både har utvecklat och givit henne mer än vad hon själv först vågade hoppas på. Det verkar iallafall så och det gör mig glad för hennes skull. Mycket glad!

Och vet ni vad? Nu är det inte många dagar kvar till Lisa flyttar hem och det ska verkligen bli fantastiskt roligt att ha henne boendes i stan igen. Vi har längtat. Jag har längtat. Det kommer helt enkelt att bli underbart! Därför återstår det endast en sak kvar för mig att säga, nämligen:

Välkommen hem Lisa! Du är saknad.

"I said it's too late to apologize..."

"Why don't you like olives?!" blev jag frågad av en servitör på en restaurang på Skiathos i Grekland när jag beställde en grekisk sallad utan oliver i somras. Han hade precis tagit upp beställningen och börjat gå mot köket, men tre meter ifrån oss stannade han upp och vände sig om och frågade mig detta. Och tro inte att han gjorde det med någon klämkäck trevlig ton. Nej, nej! Föreställ er istället en vitskjortad grek som spände ögonen i mig och frågade detta med ett tonläge och en engelskabrytning i stil med Marlon Brandos tolkning av Vito Corleone i Gudfadern (bortsett från den lilla detaljen att Corleone givetvis var från Sicilien förstås). Servitörens uttalande "Why don't you like olives?" och Corleones "I'm going to make him an offer he can't refuse" kändes plötsligt rysligt synonymt med varandra. Självklart skämtade han med mig, men jag misstänker att det ändå fanns ett visst mått av en underliggande irritation över att jag som gäst i deras land undanbad mig att behöva äta oliver, som välkänt är en av deras exportstoltheter. Jag insåg då att det nog inte är så poppis att beställa en grekisk sallad utan oliver av en grek.

Fast om man inte gillar oliver, vad ska man göra då? Ett tillvägagångsätt skulle kunna vara att låta oliverna vara kvar i salladen, men helt enkelt strunta i att äta dem. Fast personligen tycker jag att det känns mer ohyfsat än att be om en sallad utan. Jag gillar inte att lämna mat på tallriken helt enkelt, plus att jag tycker att det känns som slöseri att beställa en sallad med oliver när jag redan på förhand vet att jag inte kommer att äta upp dem. Därför har jag fortsatt att beställa grekisk sallad utan oliver och gjorde även det igår när vi köpte hem mat ifrån Restaurang Oliven. När jag framförde min önskan om att få köpa en grekisk sallad utan oliver fick jag som svar: "Du menar att du ringer till en grekisk restaurang som heter Oliven och ber om att få en grekisk sallad UTAN oliver? Sådant tar vi extra betalt för!" Han lät inte lika irriterad som servitören i Grekland, utan visade tydligare att han faktiskt skojade. Dock anande jag återigen samma dolda budskap under fasaden, nämligen att man helt enkelt inte bör fråga en grek om att få en grekisk sallad utan oliver. Jag börjar misstänka att det liksom ses som lite ofint...

"It requires a dedication..."

Tre saker förgyllde min dag igår. 1) Konfirmationen. Sören Garphammar var där och berättade om hans missionsresor till olika arabländer och det var verkligen fantastiskt intressant att lyssna till. 2) Min löprunda. Jag lyckades trotsa alla negativa tankar och gav mig ut i löparspåren på Kransmossen igår. Resultatet blev en sväng på 7.3 kilometer. Mycket gött! 3) Min kväll med David. Lite musiklyssnande, en god kycklingsallad, en film och goa samtal gjorde att dagen fick en perfekt avslutning.

Nu är kaffet klart och det är dags att äta lite frukost och läsa tidningen nu. Efter jobbet blir det till att åka direkt upp till Hestra för att kanske hinna med en löprunda innan träningen börjar. Determination och dedication är kodorden för denna försäsongen!

"I party with my pain..."

....och så har äntligen försäsongen 2010/2011 rullat igång. Igår hade vi det första kollektiva handbollspasset efter vårt tre veckor långa uppehåll och jag måste säga att det kändes grymt gött att få lira lite handboll igen. Det är inte klokt vad jag saknar det vid sjukdomstillfällen och uppehåll. Det är precis som att både huvud och kropp behöver en viss dos handboll för att må bra och den endorfinkicken jag fick av träningen igår, den var efterlängtad. Kroppen behövde den.

Dock så kan inte säga att kroppen hade något större behov av att utsättas för handbollsbrutaliteter som fjunis-blåsor, utan de kom som en oönskad gäst ungefär efter halva träningen. När det sedan endast återstod tio minuter av träningen och vi var mitt uppe i en kontringsövning, klev jag av. Då var inte blåsorna blåsor längre, utan öppna blödande sår. Inte vackert och inte heller särskilt bekvämt. Och även om alla handbollsspelare får räkna med att drabbas av fjunis-blåsor någon gång, så är det ändå rätt beundransvärt att man, som Antonio påpekade igår, aldrig lär sig att ta måttligt med klister första träningen efter ett upphåll. Istället tar man lika mycket klister som vanligt, vilket givetvis resulterar i samma sak varje gång. Det vill säga skinflådda fingrar som leder till tejpning av fingrar som sällan ändå aldrig håller, vilket i sin tur leder till svordomar över att tejpen åker av och nya försök att tejpa fingrarna och sådär håller det liksom på. You just gotta love it! Eller?!

I övrigt kan jag säga att jag kände mig högst medveten om att jag levde när jag skulle kliva ur sängen i morse. Förutom att mina fingerspetsar sved så värkte det både i mina ljumskar, axlar och armbågar. Utifrån min analys av detta kan jag dra slutsatsen att tre veckors uppehåll är en fullt duglig tidslängd för att kroppen skall glömma hur det är att träna handboll. Löpning i all ära, det har hjälpt mig att känna mig någorlunda "fysiskt igång" under uppehållet, men det kan inte på något sätt jämföras med de rörelser som jag utför på banan och DET känns idag kan jag lova...

Fotnot: För er som inte vet vad fjunis-blåsor är så är det en inom handbollen välkänd fingeråkomma som oftast uppstår i en kombination av för mycket klister (som används för att greppa och hantera handbollarna bättre) och ovana "finkänsliga" fingar. Begreppet "fjunis" har uppkommit genom att denna fingeråkomma vanligen drabbar alla första års juniorer (det vill säga "fjunisar") då de för första gången börjar använda klister. Därför är det på så vis oftast ytterst roligt att påpeka och småpika sina lagkamrater som fortfarande drabbas av dessa blåsor i seniorålder. Oturligt nog är nu jag en av dem och är därför inte lika kaxig längre...

"This is it..."

Nu äntligen kan jag berätta för er hur min kommande handbollssäsong kommer att se ut. Alla parter är nu informerade och det känns otroligt lättande och skönt.

Efter mycket grubbel fram och tillbaks så har jag beslutat mig för att tacka nej till Borås HK 84 och istället stanna kvar i Byttorps IF där jag kommer att fortsätta att träna och spela tillsammans med herrlaget. Dessutom har jag varit i kontakt med Skara HF:s huvudtränare Niclas Brinkhammar, som jag känner sedan Skövdetiden då jag hade han som coach i farmarlaget, och till min stora glädje har jag fått hans godkännande att vara med och träna med deras division 1-lag en dag i veckan med start 1 juni. Det vill säga att jag varje vecka kommer att träna 2-3 pass med herrlaget och 1 pass med Skara HF till hösten.

Jag inser att det kan bli tungt att pendla till Skara en dag i veckan, men jag skulle ångra mig om jag inte provade. Om det inte funkar är det inte värre än att jag får kliva av det helt enkelt. Och även om min ambition i dagsläget är att verkligen delta på en träning i veckan med dem, så har jag inga egentliga förpliktelser till att behöva göra det så som villkoren ser ut just nu och det känns också gott faktiskt.

Jag är glad att jag får ett år till med herrarna, för jag trivs verkligen såå bra i laget och jag är otroligt glad över att jag därtill kommer få chansen att samtidigt vara med Skara HF och få testas mot tjejer som spelar på en nivå som jag själv strävar mot att tillhöra i framtiden. I Skara HF kommer jag dessutom synas i sömmarna av en målvaktstränare vilket känns oerhört inspirerande och utmanande. Ja, allt det här kommer nog att bli toppenbra om det vill klaffa. Så låt oss nu alla hålla tummarna tillsammans för att jag ska orka med detta, och så ska jag se till att träna mig i riktigt bra form fram till hösten, så kommer det nog att bli perfa det här!

Jag känner mig hoppfull, förväntansfull, inspirerad och motiverad. Handboll är livet och jag älskart!

"Even though I tried, it all fell apart..."

Gårdagen var toppen på flera sätt. Efter en mycket chill förmiddag här hemma drog jag upp till hallen. I vanlig ordning hade jag uppfattat tiden lite fel här hemma så jag fick nästan småspringa till hallen för att komma dit i tid. Jag hann precis.

Hur som helst, igår var det iallafall ersättarnas dag i hallen kan man säga. Sarah hade ersatt Anders som coach för damlaget och jag och Johan hade ersatt mamma och Majsan i sekretariatet. Givetvis skötte vi detta galant. Självgoda? Nej då! Ärliga bara...

Därefter drog vi hem till Sarah där vi kollade handbollsmatchen mellan Skövde HF och Team Eslöv och satt och tjötade om Norrland en stund (ja, fråga mig inte hur vi kom in på det och fråga mig verkligen inte om vad som sades...) innan vi gick ned till hennes föräldrar där vi drack kaffe och fikade med hennes bröder och en tjej som hette Elin. Samtidigt som vi fikade spelade vi 500 och det gick inge vidare för mig kan man säga. Jag kom inte sist, men jag var inte långt ifrån. Det som gör själva nederlaget värre, är att Sarah fick vinna. Det gillas inte!

Sedan lagade vi en mycket god kycklinggryta tillsammans som vi åt innan det var dags för en runda Plump. Och sanna mina ord, plump är inget kortspel jag gillar på förhand och det kan verkligen få mig skitsur. Gårdagen var inget undantag! Inledningsvis såg det dock riktigt lovande ut för min del, men det utvecklade sig till övermod och sedan gick det totalt åt skogen kan man säga. Jag kom trea med både David och Sarah framför mig. Det gillas sannerligen inte!

Snart kommer David hem från en handbollscup som han har varit iväg på med sina tjejer. Då ska vi åka till Knalleland och göra några ärenden. Sedan väntar en eftermiddag där flera "måsten" förhoppningsvis hinner bockas av innan handbollsmatchen mellan Sävehof och Lugi börjar klockan 16.00. Vi får la se hur det går.

Over and out!

"And if you want to live high, live high..."

Tidigare idag: Sovmorgon. På med slappekläder och mössa. Promenad till Rammefors Konditori & Cafe. Köpte nybakta frallor. Promenad hem igen. Kokade kaffe. Åt frukost och läste tidningen. Kikade på en intervju med Saddam Husseins älskarinna på TV4. Förundrades. Kikade på Grizzlymannens dagbok på TV4 Fakta. Förundrades igen. Satte mig bekvämt under en filt i fåtöljen. Såg Wallanderfilmen Skulden.

Nu: Lyssnar på skön musik med hög volym på Spotify och försöker komma igång lite.

Senare idag: Sitta i sekretarietet när damlaget möter Tostared i Hestrahallen. Bli upphämtad av David. Skynda mig hem till Sarah. Se Skövde HF mot Team Eslöv på TV. Äta god mat. Njuta av gott sällskap. Snacka om allt och ingenting. Bara vara.

I love it!

"Well, it's a marvelous night for a moondance..."

Alldeles precis just nu har jag flera varma känslor inuti. Alldeles precis just nu känner jag frid, kärlek och lycka. Det mina vänner, det är stort! För samtidigt som jag sitter här och är väldigt nöjd med min tillvaro så vet jag att det sitter människor på samma gata som mig, kanske rent av i samma hus som mig, som inte mår så bra. Det gör mig ont att tänka på det, samtidigt som jag vet att det är viktigt för mig att göra det. "Varför?" kanske du undrar och mitt svar till dig är att om jag inte inser och bär det med mig att det finns människor som inte mår bra runt om i världen, hur skall jag då kunna se storheten i att jag, just nu, välsignats med att må så väl som jag gör? Och genom att inse storheten i att få må så väl, så känner jag också en enorm tacksamhet, vilket jag är glad över. Att känna sig tacksam medför nämligen så många andra goda känslor utöver de tre tidigare nämnda och det gör att jag känner mig ännu rikare helt enkelt.

Tidigare ikväll såg jag en film som heter August Rush. Den var fullständigt ljuvlig! Budskapet, som jag tolkar det, känns så innerligt och så levande på något sätt. Den fick mig att känna mig kär i livet och jag rekommenderar den verkligen varmt till alla! Se gärna trailern till den här!

Om filmen:
Historien om en karismatisk ung irländsk gitarrist och en överbeskyddad ung cellist som av en tillfällighet träffas under en magisk kväll i New York. De skiljs snart ifrån varandra, men efterlämnar ett spädbarn, August Rush, som blir föräldralös. Nu spelandes på New Yorks gator och omhändertagen av en mystisk främling, använder August sin remarkabla musikaliska talang till att hitta sina föräldrar.

Nu ska jag återvända till vardagsrummet igen och mysa ned mig i en av fåtöljerna med en bok i händerna. Så, mina kära vänner, ta nu väl hand om er för ni är dyrbara!

"Carrying my load 'cause I know I'm gonna go my way..."

I fredags berättade jag att jag var nära en lösning på mitt handbollsgrubbel över vart jag skall spela nästa säsong och jag lät er veta att det hela hängde på om min arbetskamrat kunde tänka sig att byta schema med mig. Idag när jag kom till jobbet så var jag så ivrig över att få fråga henne om detta och jag blev därför besviken när jag fann att hon fortfarande var sjukskriven. Men prisad vare Graham Bell som uppfann telefonen! Först tänkte jag att jag skulle vänta med att fråga henne tills på onsdag då jag vet att jag kommer att träffa henne, men jag stod inte ut med att vänta så länge så jag ringde henne och hon sa ja! Jag upprepar: HON SA JA! Det var inga som helst problem för henne att byta schema med mig, vilket innebär att det nu förhoppningsvis kommer att kunna bli en riktigt bra lösning med handbollen nästa säsong.

Dessvärre kan jag inte riktigt ännu berätta för er hur planen ser ut inför nästa år, jag har nämligen inte hunnit informera alla parter ännu. Men så snart det är gjort så kan ni förvänta er ett blogginlägg om detta. Det enda jag med säkerhet kan säga i nuläget, det är att jag känner mig fantastiskt lycklig just nu!

"And turn your magic moments on..."

För några år sedan slogs jag av insikten att jag var en längtande person, snarare än en person som upplever. Jag levde på bilder av hur bra framtiden skulle bli och tillät mig att fastna i ett hjul där allt handlade om att "om jag gör det här och det här så kan jag slappna av SEN" och "om jag bara lyckas med detta så kommer jag att må bra SEN" och så vidare. I låten Aldrig riktigt slut med Lars Winnerbäck finns det en textrad som lyder "alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel" och jag tror att det finns en sanning i de orden. Jag kan inte svara för någon annan än mig själv, men det var just precis så jag upplevde att jag levde förr. Jag värderade det som komma skulle högre än nuet innan jag insåg att den största lyckan faktiskt fanns att hämta just i det som sker här och nu. Så jag började be till Gud om hjälp att förändra denna egenskap hos mig och har så gjort sedan dess och successivt med åren har jag känt att jag blivit allt bättre på att uppskatta det fina i livet där jag befinner mig just nu. Nuförtiden har jag kommit så långt att jag kan få kickar av små ögonblick och stunder i livet där allting bara känns perfekt, där allt bara känns vackert. De tillfällena får mig oftast att känna mig helt kär i livet. Till exempel kan jag få rena lyckorus av så enkla saker som att titta på David när han sover, höra Davids pappa vissla en sång av Mumford and Sons, vara närvarande när någon av kidsen på jobbet få en aha-upplevelse eller när jag får en extra lång kram av en vän. Listan kan göras lång, men gemensamt för samtliga punkter är att det inte är några "storslagna" saker som gör mig lyckligast, utan störst lycka finner jag oftast i de mest vardagliga sakerna, vilka hade passerat förbi mig onoterade för några år sedan. Vardagen erbjuder en annan typ av storslagenhet som jag skulle tro att vi sällan reflekterar över. En storslagenhet som i mitt tycke är mer innerlig än någon annan, eftersom vardagen är vårt liv.

Att numer vara en person som upplever istället för en som längtar, har medfört en mängd goda saker. För det första är jag lyckligare nu, likväl som jag också känner mig mer tacksam till livet eftersom jag kan förundras flera gånger om dagen av hur vackert det faktiskt är. Dessutom har denna inställning till livet givit mig en trygghet på så vis att jag kan känna att livet är gott trots att det stormar ibland och att min lycka inte längre är befäst till att endast handla om saker som kan ske i framtiden (vilken vi alla vet kan förändras på ett ögonblick).

Huruvida denna förändring har skett med Guds hjälp eller inte, det vet jag att du och jag kanske är oeniga om. Men jag tror definitivt att det har gjort det. Jag tror att bön kan förändra liv och att det har förändrat mitt många gånger. Och därför finns det bara ett ord som är värdigt nog att avsluta detta inlägg med, nämligen: TACK!

"En sång om lyckan den sköra..."

Denna fredagsmorgon började tungt. När väckarklockan ringde halv fem hade John Blund bara hunnit ge mig drygt fyra och en halv timmas sömn och det var en kamp att tvinga upp mig själv ur sängen för hinna med bussen som tar mig till jobbet varje morgon. Klockan hann att bli typ halv åtta på jobbet innan jag började känna mig helt vaken och igång. Detta med hjälp av ett hemligt antal koppar med kaffe och ett långt samtal om grodyngel med en fyraåring. Därefter radade dagen upp fina guldglimmande stunder med barnen och när väl solen sprack igenom helt och himlen blev blå så var också lyckan total. Livet kändes vackert.

Efter jobbet åkte jag och David upp till Skövde och alla ni lagkamrater som läser detta vet att det inte direkt är första gången jag åker den sträckan i år. Det känns som att jag har åkt den vägen MINST varannan helg och det är verkligen en heelt obeskrivligt tråkig väg. Men idag, som så många gånger förr när jag och David åker den vägen, gick den fort och kändes stundtals riktigt trivsam att åka. Jag tror bestämt att det har att göra med att jag och David alltid har så härliga samtal när vi åker bil. Så har det alltid varit och kommer nog så också alltid förbli. Jag vet inte hur många gånger vi har suttit kvar i bilen på parkeringen utanför lägenheten i närmre en halvtimma för att vi har fastnat i ett samtal som av någon orsak känns som att det måste avslutas innan vi kliver ur bilen. Fråga mig inte varför, för det har jag inget svar på. Det har bara blivit något som är "så oss" med tiden.

Under bilfärden slog det mig att det faktiskt fanns tid att åka till mitt gamla jobb häruppe och hälsa på min underbara arbetskamrat och vän Anita en stund idag. Så jag ringde henne bara för att säkerställa att hon var på plats och åkte sedan dit direkt när vi kom till Skövde. Vi två fick en fullkomligt ljuvlig eftermiddag tillsammans. Det var så gott att bara få ge henne en kram och njuta av att vara i hennes sällskap en stund. Jag saknar den dagliga kontakten med henne. Det som var "vi", var sannerligen speciellt.

Kvällen har spenderats i TV-soffan med David och hans föräldrar och för första gången på länge har jag nu möjligheten att njuta till fullo av en helg i Skövde eftersom detta är det första tillfället på snart fyra år som jag inte behöver tänka på att plugga samtidigt som jag är här. Underbart är ordet! Därför ska jag tillåta mig själv att sova ut imorgon och kanske ta en skön promenad på förmiddagen innan jag ska bege mig till Arena Skövde och kika på när Skövde HF möter Team Eslöv i första semifinalomgången. Det är första gången jag ser dem live på plats i år, så det ska faktiskt bli riktigt kul.

Och käraste vänner, hör och häpna! Det kan faktiskt vara så att jag har kommit på en lösning med handbollen nästa säsong. Men det hänger på om min arbetskamrat kan tänka sig att byta schema med mig efter sommaren. Då skulle det kunna gå, och det skulle kunna bli riktigt bra! Förhoppningsvis har jag svaret på detta nästa vecka. Det hade varit så skönt...

"Jag kan inte säga det rakt ut, för jag är för feg för det..."

Om någon skulle be mig beskriva sporten handboll med ett ord så skulle jag svara "LIV!". Ja, det är faktiskt sant. Handboll ÄR liv för mig. Punkt slut.

Att låta handbollen vara en så central del i livet medför givetvis vissa konsekvenser. Jag har funnit att de vindar som blåser inom handbollen, oftast skapar likadana vindar i livet. Innebörden av detta kanske lite filosofiska uttryck är att när jag upplever medvind i handbollen, så har jag också medvind i livet. Vid sådana tillfällen mår jag bra, är lycklig och ja, livet känns helt enkelt som en fröjd att leva då. Dessvärre är det detsamma med motvindarna. När jag upplever motvindar i handbollen så kan jag även känna av dessa i livet och så är det nu. Handbollen känns tung. Ett beslut måste tas och det känns svårt. För svårt! Detta har nu börjat gå ut över livet, vilket inte är konstigt eftersom handboll är just "liv" för mig. Jag mår inte bra och jag vill sätta en punkt för det nu. Jag måste besluta mig, men frågan är: För vad?

"Och en ny förväntan växer till en himmelsk symfoni..."

Efter att jag duschat och ätit igår så kändes det tomt i hela kroppen. Under hela helgen hade jag varit omgiven av en massa människor och helt plötsligt var jag nu helt själv. Vanligtvis brukar jag tycka att det är skönt, men igår kändes det bara tomt. Helgen hade varit för ljuvlig för att avslutas på ett sådant sätt. Då plötsligt ringde min hemtelefon. Det var Sarah. Hon var lika rastlös som jag och efter en timmas tjöt i telefonen bestämde vi oss för att hon skulle komma hit istället och sova över. Sagt och gjort, fyrtio minuter efter att vi lagt på så ringde hon och ville att jag skulle kasta ut nyckeln från balkongdörren så hon kom in. Sedan satt vi två och lyssnade på musik och spelade kort fram till klockan fyra på natten och mysfaktorn var ett faktum.

Det var dock inte lika mysigt när klockan ringde i morse. Jag hade utan problem kunnat ligga kvar några timmar till under täcket, men det var bara till att hoppa ur sängen med en gång eftersom vi i laget hade bestämt att vi skulle gå tipspromenad ihop på förmiddagen. Klockan tio kom Jonas hit och jag bjöd honom och Sarah på frulle innan vi väl begav oss bort till Byttorps IP där vi mötte upp de andra. Och sanna mina ord gott folk, det var verkligen supertrevligt att gå tipspromenad tillsammans med alla dessa underbara människor. Helt klart ett strålande sätt att börja dagen på. Efter tipspromenaden bjöd styrelsen oss på kaffe och våffla i klubbstugan och det var gott att bara få sitta ned och tjöta lite med varann utanför hallen för en gångs skull.

Därefter åkte jag, Sarah, Jonas och Jan-Roger och köpte pizza och drog hem hit och spelade lite kort och tjöta innan de droppade av en efter en och lämnade mig ensam kvar med all disk. Men efter en dag som denna så är till och med disken en fröjd att ta itu med.

Nu har den vackraste precis klivit in genom dörren och jag ser en myskväll med honom som den enda värdiga avslutningen på en så perfekt helg. Jag älskar livet!

(Noterbart! Jag, Emma Olsson, kan numer tillskrivas titeln "regerande mästare i kortspelet 500" efter helgen. Alla utmanare välkomnas med glädje!)

"Tillbaks på ruta ett..."

I måndags hade vi den sista gemensamma handbollsträningen för säsongen 09/10 och nu har vi tre veckors uppehåll innan vi kör igång tillsammans igen den 19 april. Erfarenheter har lärt mig att det ändå är viktigt att hålla igång under sådana uppehåll, annars kan det lätt bli pannkaka av alltihop när man går på och kör max gemensamt sedan. Jag menar, varför göra sig själv oförtjänsten att inte hålla igång när man väl lyckats vänja kroppen vid ett visst antal träningspass i veckan? Givetvis behöver kroppen återhämta sig lite efter en säsong, men på den här nivån som vi lirar handboll på så räcker det med att sänka intensiteten eller ändra formen på träningspassen under en period för att få den återhämtning som behövs. Men att inte träna alls, det känns som det värsta man kan göra.

Tidigare idag var Martin, en lagkamrat, hemma hos mig en stund. När han gått hem så drog jag ut på en löprunda och det känns riktigt gött i kroppen nu efteråt även om benen kändes sega under tiden jag sprang. Det var den första löprundan utomhus för i år, men definitivt inte den sista. Min förhoppning är att jag hittar tillbaka till den löparglädje som jag mot min förmodan lyckades finna i höstas innan snön kom och la sig för att stanna. Då kunde jag faktiskt uppleva det som njutbart att springa vid vissa tillfällen, men nu känns det som jag är tillbaks på ruta ett och till skillnad från i höstas så sprang jag hela sträckan idag med tankar och känslor om att jag "borde" och "måste" som motivation. Det funkar det också, jag vet det eftersom det är så jag har tvingat mig framåt i löparspåren de senaste åren, men det är ju inte i närheten lika roligt som att springa utifrån egen lust som ni nog förstår.

Nu blir det till att ta en dusch, laga lite mat och sedan blir det till att slänga sig i soffan och kika på en film tror jag. Yes, rekreation får vara kodordet ikväll!

"What can I say, what can I do..."

Det blev ingen gudstjänst i morse. Jag försov mig. Kroppen la väl in en protest emot de senaste nätterna och såg till att jag fick den sömn jag behövde istället. Tråkigt att missa gudstjänsten, men välbehövligt skulle jag tro.

Just nu kikar jag på damlandslagets returmöte mot Ungern. Min vän Majsan är på plan från start idag också och jag är så glad för hennes skull över det. Vi har pratat lite om att jag ska åka över till henne i Esbjerg i Danmark i vår igen, så att jag kan se henne spela en match i ligan där. Jag vet inte om det kommer hinnas med bland allt annat som är inplanerat nu framöver, men jag hoppas det för det hade verkligen varit roligt.

Nu måste jag kika handbollen! Hejja Majsan!

"Isen har smält och det luktar som vår..."

Alldeles strax skall jag gå och lägga mig. Jag kan inte förneka att det har ett pris att vara uppe så länge två nätter i rad. Nej, det är inte utan att det känns i kropp och knopp idag, men som det har varit värt det! De senaste dagarna och nätterna har varit helt ljuvliga och jag kommer att bära med mig dem länge.

Idag har jag varit hemma hos mamma och pappa hela dagen. Det har varit skönt att bara få sjunka ned i deras soffa, chilla och titta lite på TV. Fast det goaste av allt har varit att bara få tid att bara sitta och prata med dem. Det var längesedan jag gjorde det nu. Ofta har vi varit stressade för att komma iväg på någon match eller åka hem och plugga de senaste gångerna vi har varit där, men idag fanns tid och det kändes lyxigt och välkommet för jag har saknat det.

Dagen till ära så invigde pappa grillen idag. Han bjöd på sina hemmagjorda hamburgare som han tillagar i halster på grillen, en rätt som blivit något av hans specialitet de senaste åren. You just gotta love it! Föga överraskande så smakade det helt fantastiskt gott idag också och givetvis var jag tvungen att skicka iväg ett sms till Elin och David och uppdatera dem om vad de gått miste om.

Imorgon skall jag till Korskyrkan på gudstjänst klockan 11. Det ser jag verkligen fram emot. Påskdagsgudstjänsten är sannerligen en av de mest glädjefyllda man kan gå på eftersom den handlar om Jesus uppståndelse. Därutöver är det min ambition att även hinna med ett träningspass imorgon innan jag förmodligen skall träffa en lagkamrat till mig. En löprunda hade onekligen suttit rätt så fint faktiskt. Tro mig eller ej, men de sopade trottoarerna och lukten av vår utomhus lockar faktiskt mig till löpning. Känner ni det också?

"Där ute finns en värld av långa nätter..."

Just nu lyser solen och himlen är klarblå utomhus. Inomhus strömmar det en massa bra musik ur högtalarna till syrrans dator där jag sitter just nu. För några timmar sedan serverades det påskbrunch vid köksbordet en trappa ned och sedan dess har jag suttit som förlorad i musikens värld och jag tycks inte finna någon väg ur den. Det finns helt enklt för mycket bra musik att lyssna på. Elin är i Danmark på Rödspätte Cup, David likaså. Så jag spenderar påskafton själv tillsammans med mamma och pappa och alla mina skönsjungande vänner på Spotify, vilka sannerligen icke är att förglömma!

De inledande dagarna på denna långledighet som påskhelgen medfört har sannerligen överträffat samtliga förväntningar som jag tidigare vågade ha på dem. Jag hade en förhoppning om att de skulle ge mig lite vila och återhämtning och de har de gjort. Därtill har de även gett mig grymt mycket energi eftersom dagarna har varit fyllda med aktiviteter som fått mig att känna mig fullkomligt kär i livet.

Efter jobbet i torsdags åkte jag hem till min käre målvaktskollega Tommie och kikade på damlandslagets EM-kvalmatch mot Ungern tillsammans med honom och vår underbara lagkamrat Joakim "Seppo" Falk. God kinamat, en massa lösgodis och det trevliga sällskapet gav kvällen toppkvalitet trots att Sverige förlorade. Väl hemma därifrån så fick jag ett enormt sug efter att lyssna på musik så jag satte på datorn och sedan var jag fast. Det är helt enkelt något särskilt med att lyssna på musik nattetid. Det gör härliga saker med en. Oftast hamnar jag alltid i en sinnesstämning där känslor av frid, innerlighet och lycka tar över hela mitt inre. Det är ljuvligt. Dessutom så fastnade jag i härliga samtal med tre andra underbara lagkamrater när jag satt vid datorn i torsdags och klockan hann bli över fem på morgonen innan jag tryckte på off-knappen och gick och la mig.

Igår hade jag en heldag med finaste Sarah. Vi åt god mat, drack kaffe, tittade på TV och pratade om allt mellan himmel och jord. Vid tolvtiden på kvällen så ringde en vän till oss och vi föreslog att han skulle komma förbi istället för att sitta hemma själv. Det finns tillfällen då sådana inbjudningar känns mer viktiga än andra gånger och igår var en sådant tillfälle. Så vi tre satt uppe hela natten och pratade om livet och löste världsproblem. Vi hann med att se fyra hela konserter på DVD innan gryningen blev ett vittnesmål om att fredag helt enkelt hade hunnit bli lördag och klockan hann bli över sju innan de åkte hem till sitt.

Så det är två låånga nätter som ligger bakom mig, men ack så fina de har varit. De har verkligen fått mig att känna mig rik och tacksam över att jag har så vackra vänner runt omkring mig. Det är stort. Livet är verkligen underbart!

Tack Gud!