"I party with my pain..."

....och så har äntligen försäsongen 2010/2011 rullat igång. Igår hade vi det första kollektiva handbollspasset efter vårt tre veckor långa uppehåll och jag måste säga att det kändes grymt gött att få lira lite handboll igen. Det är inte klokt vad jag saknar det vid sjukdomstillfällen och uppehåll. Det är precis som att både huvud och kropp behöver en viss dos handboll för att må bra och den endorfinkicken jag fick av träningen igår, den var efterlängtad. Kroppen behövde den.

Dock så kan inte säga att kroppen hade något större behov av att utsättas för handbollsbrutaliteter som fjunis-blåsor, utan de kom som en oönskad gäst ungefär efter halva träningen. När det sedan endast återstod tio minuter av träningen och vi var mitt uppe i en kontringsövning, klev jag av. Då var inte blåsorna blåsor längre, utan öppna blödande sår. Inte vackert och inte heller särskilt bekvämt. Och även om alla handbollsspelare får räkna med att drabbas av fjunis-blåsor någon gång, så är det ändå rätt beundransvärt att man, som Antonio påpekade igår, aldrig lär sig att ta måttligt med klister första träningen efter ett upphåll. Istället tar man lika mycket klister som vanligt, vilket givetvis resulterar i samma sak varje gång. Det vill säga skinflådda fingrar som leder till tejpning av fingrar som sällan ändå aldrig håller, vilket i sin tur leder till svordomar över att tejpen åker av och nya försök att tejpa fingrarna och sådär håller det liksom på. You just gotta love it! Eller?!

I övrigt kan jag säga att jag kände mig högst medveten om att jag levde när jag skulle kliva ur sängen i morse. Förutom att mina fingerspetsar sved så värkte det både i mina ljumskar, axlar och armbågar. Utifrån min analys av detta kan jag dra slutsatsen att tre veckors uppehåll är en fullt duglig tidslängd för att kroppen skall glömma hur det är att träna handboll. Löpning i all ära, det har hjälpt mig att känna mig någorlunda "fysiskt igång" under uppehållet, men det kan inte på något sätt jämföras med de rörelser som jag utför på banan och DET känns idag kan jag lova...

Fotnot: För er som inte vet vad fjunis-blåsor är så är det en inom handbollen välkänd fingeråkomma som oftast uppstår i en kombination av för mycket klister (som används för att greppa och hantera handbollarna bättre) och ovana "finkänsliga" fingar. Begreppet "fjunis" har uppkommit genom att denna fingeråkomma vanligen drabbar alla första års juniorer (det vill säga "fjunisar") då de för första gången börjar använda klister. Därför är det på så vis oftast ytterst roligt att påpeka och småpika sina lagkamrater som fortfarande drabbas av dessa blåsor i seniorålder. Oturligt nog är nu jag en av dem och är därför inte lika kaxig längre...