"All välsignelse Du ger mig, tackar jag Dig för..."

Det är söndag, det är kväll och jag sitter hemma framför datorn, lyssnar på musik och väntar på att David skall komma hem ifrån det träningsläger i Trelleborg som han har varit tränare för hela helgen. För bara några timmar sedan befann jag mig på Solviken, på ett avslutningsläger med årets konfirmandgrupp. Och vänner, lova att ni tror på mig när jag säger att helgen har varit fullkomligt perfekt! Att få äran att befinna sig på ett helgläger med så fantastiskt härliga människor och dessutom med Gud i fokus, det är bara för underbart för att ta in. Så just nu känner jag mig helt fylld med kärlek och det är en ljuvlig känsla må ni tro.

Förutom att vi ägnade tid till att öva inför konfirmationsgudstjänsten, så hann vi även med att umgås väldigt mycket. Vi badade (ja, inte jag givetvis, jag tycker att det fortfarande på tok för kallt för det) sjöng, spelade gitarr, spelade spel, dansade, kikade film och åt en massa god mat. Dessutom hade vi undervisning, andakter och nattvard. Så helgen har sannerligen varit helt "späckad" som en brukar säga, men också helt fantastisk! En av de avslutande aktiviteterna är traditionsenligt "Tallriken" som går till på så sätt att varje deltagare får en papperstallrik med sitt namn på. Därefter skickar man sin tallrik medsols samtidigt som man då får en annan tallrik med någon av sina kompisars namn på. På denna tallrik skriver man några uppskattande ord till ägaren och skickar sedan vidare tallriken medsols igen. Och så här snurrar det på tills dess att man skrivit på allas tallrikar och återfår sin egen som då har hunnit bli fylld med vackra, varma och kärleksfulla ord och här ovan ser ni en bild på min tallrik. Behöver jag säga att det stärker en något otroligt att få läsa alla små meddelanden. Orden berör verkligen på djupet och letar sig ofta ända in i hjärtat där de hittar sig en vrå i vilken de sedan förblir. En ofattbart skön känsla!

Under veckan som gått har det för övrigt hänt en hel del. Jag har haft fullt upp varje dag och när jag inte haft saker att göra har jag legat helt slut på soffan eller sovit. Jag har haft så många "måsten" att beta av denna vecka, att jag inte ens hann gå på handbollsträningen i torsdags och då, mina vänner, då har det varit mycket. För i min värld så brukar allting gå att skjuta på för att jag skall kunna gå på träningen, det är litegrann en regel jag lever efter. Och när jag då uteblir av just "för mycket att göra" som orsak, då har det verkligen varit MYCKET att göra. Så nu hoppas jag att nästa vecka blir lugnare och att jag skall hinna med det som får mig att må bra. Det innebär att jag vill hinna umgås mycket med David, träna, umgås med vänner, läsa bok, gå promenader och njuta av att det är vår. Och vet ni vad? Jag har faktiskt redan nu på känn att nästa vecka kommer att bli fantastiskt! Helt klart en ljuvlig känsla att somna med på en söndagskväll!

"Run for your lives..."

10 km - återstår 9 km

10 km - återstår 8 km
10 km - återstår 7 km

10 km - återstår 6 km

10 km - återstår 5 km

10 km - återstår 4 km

10 km - återstår 3 km

10 km - återstår 2 km

10 km - återstår 1 km

MÅL!

o

o

o

Som jag tidigare skrivit om här på bloggen, så är löpning ingenting jag gärna sysslar med och definitivt inte distanslöpning. Det är sannerligen inte min grej och har så aldrig varit. Jag har alltid föredragit intervall- och backlöpning framför distanslöpning. Punkt slut. Men hinder är till för att övervinnas har jag hört, och detta med distanslöpning har verkligen varit ett mentalt hinder för mig länge. Jag kan pressa mig till mycket på banan under träning och matcher, men när det kommer till distanslöpning har min tidigare rutin varit att ge upp och det är just det som jag har gett mig sjutton på att övervinna nu.

o

Sedan några veckor tillbaks har jag kört några pass med distanslöpning i veckan och varje gång jag lyckas ta mig runt hela banan utan att stanna upp för att gå en bit, så känner jag att jag vinner självförtroende. Dels på så vis att jag känner mig nöjd med min prestation och dels på så vis att jag känner att om jag klarar detta som är så mentalt tungt för mig, så kommer jag också klara av att pressa mig själv lite längre inom andra områden av min träning eftersom jag numer vet till vilket ställe i mitt huvud som jag måste ta mig för att lyckas. Och detta mina vänner, känns så otroligt otroligt gött! Det känns verkligen som en seger att veta att jag både blir mentalt och fysiskt starkare varje gång. Jag gillart!

o

Idag åkte jag upp till Billingen för att ta en löprunda där. När jag sprungit distans i Borås har jag sprungit 7.3 och 8.2 km, så jag tänkte att jag testar väl milen idag. DET, mina kära vänner, skulle jag inte ha gjort. Motivationen var i botten redan innan jag började löpa och efter två kilometer kände jag mig redan mycket trött i kroppen, vilket gjorde att jag inte orkade mentalt och jag valde att börja "powerwalka" istället. Men när det var fem kilometer kvar tänkte jag ungefär såhär: "Emma för fasen, slutför detta nu! Pallar du inte detta, hur ska du palla de utmaningar som du kommer att ställas inför om du nu ska nå dit du vill? Det är vad du gör idag, som avgör hur morgondagen blir, så spring nu för sjutton!" Och så sprang jag de sista fem kilometerna och svor för mig själv varje gång jag möttes av en ny skylt som angav hur långt det var kvar till mål. Men jag nådde dit och det är jag riktigt nöjd med. Att först underprestera och sedan lyckas resa sig från det och slutföra rundan så som jag gjorde väljer jag att se som en seger mot mig själv. Och nästa gång jag ger mig ut så planerar jag att punktera matchen från start. Så är det med det.

o

Herr ordförande kan därför slå klubban i bordet nu, för beslutet är taget! Tack för mig. Nu lämnar jag er åt era egna tankar och säger: "På återseende gott folk! Ta hand om er för ni är värdefulla!"

"Sen en tid tillbaka har jag varit trött..."

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Raderna är hämtade från låten Sen en tid tillbaka med Melissa Horn. Ni som inte lyssnat något på hennes musik, gör det! Jag tycker att hennes röst är helt förtrollande och när jag tidigare idag fick på just denna låten på min iPhone så kändes det som att det lika gärna kunde ha varit jag som stått bakom texten. För det är nämligen så att sen en tid tillbaka har jag varit trött. Ja, faktiskt mycket trött till och med. En stor del av mig vill påstå att det hela började i höstas i samband med att det körde ihop sig totalt för mig i skolan, men den resterande delen kan inte göra sig kvitt med känslan av att det egentligen började mycket tidigare än så. Jag har nog, precis som Melissa Horn uttrycker det, försökt att vara allt på samma gång lite för länge. De senaste åren har jag maxat min vardag så till den grad att jag nu för tiden finner det svårt att göra ingenting.

För att förtydliga hur jag menar så kan vi ta denna helg som ett exempel. Jag och David är uppe i Skövde och bara tar det lungt, vilket verkligen känns välbehövligt då det den senaste tiden har det varit riktigt tungt på jobbet. Ja, milt uttryckt kan jag säga att den verksamhet som jag tackat ja till en anställning inom, helt enkelt har uppdagats innebära en mycket större utmaning än vad jag först trodde och kunde föreställa mig. Detta har tagit mycket energi av mig och med tanke på hur min skithöst såg ut, så låg jag egentligen på minus redan innan jobbet började göra anspråk på sin andel. I sin tur har detta medfört att jag allt som oftast verkligen längtar till helger som denna, då jag inte har någonting inplanerat och då jag bara kan chilla och ladda batterierna genom att göra ingenting. Inom mig vet jag nämligen att det är just den typ av återhämtning som min kropp behöver, framförallt med tanke på att i princip alla helger det senaste året har varit heelt fyllda med matcher. Problemet är bara att min kropp tycks ha glömt av att det är egentligen är njutbart att koppla av, för nästintill varje gång som jag har lyckats hålla almenackan ren för att få en helg som denna, så lämnar min kropp in en protest. Min önskan är ju att avkopplingen ska ge energi och välmående, men istället så börjar det krypa inuti mig, jag mår illa, får ont i huvudet och känner mig stressad. Inte en helt normal reaktion på en timmas soffliggande med en bok i händerna, eller hur?! David, den stackarn, han fattade väl ingenting när jag blev helknäpp här innan. Eller så var det precis det han gjorde. Han sa nämligen att det inte var en konstig reaktion eftersom jag har kört på i alldeles för höga hastigheter så väldigt länge att jag nu måste träna mig på att göra ingenting ibland också. Mamma sa detsamma när hon lyckades tajma tidpunkten för sitt telefonsamtal så att hon ringde mig när jag var mitt i mitt bryt och visst har de nog båda en poäng. Jag inser det. Om jag drar mig till minnes riktigt långt bak i tiden, så vet jag att mamma faktiskt alltid har sagt att jag tar på mig för mycket och att jag aldrig saktar ned. Och ska nu en gammal hund lära sig att sitta så krävs det nog en stor dos med tålamod och en lika stor dos med ihärdighet misstänker jag, och utan att vara självgod vill jag nog påstå att det är två egenskaper som ligger mig nära till hands. Så ge mig bara lite tid, så ska jag nog se till att bli en framtida mästare på att göra ingenting!

And ladies and gentlemen, I will succeed! I know it!
Over and out! Check! (eller "koll" som en kan säga i Sverige...)