"This is it..."

Nu äntligen kan jag berätta för er hur min kommande handbollssäsong kommer att se ut. Alla parter är nu informerade och det känns otroligt lättande och skönt.

Efter mycket grubbel fram och tillbaks så har jag beslutat mig för att tacka nej till Borås HK 84 och istället stanna kvar i Byttorps IF där jag kommer att fortsätta att träna och spela tillsammans med herrlaget. Dessutom har jag varit i kontakt med Skara HF:s huvudtränare Niclas Brinkhammar, som jag känner sedan Skövdetiden då jag hade han som coach i farmarlaget, och till min stora glädje har jag fått hans godkännande att vara med och träna med deras division 1-lag en dag i veckan med start 1 juni. Det vill säga att jag varje vecka kommer att träna 2-3 pass med herrlaget och 1 pass med Skara HF till hösten.

Jag inser att det kan bli tungt att pendla till Skara en dag i veckan, men jag skulle ångra mig om jag inte provade. Om det inte funkar är det inte värre än att jag får kliva av det helt enkelt. Och även om min ambition i dagsläget är att verkligen delta på en träning i veckan med dem, så har jag inga egentliga förpliktelser till att behöva göra det så som villkoren ser ut just nu och det känns också gott faktiskt.

Jag är glad att jag får ett år till med herrarna, för jag trivs verkligen såå bra i laget och jag är otroligt glad över att jag därtill kommer få chansen att samtidigt vara med Skara HF och få testas mot tjejer som spelar på en nivå som jag själv strävar mot att tillhöra i framtiden. I Skara HF kommer jag dessutom synas i sömmarna av en målvaktstränare vilket känns oerhört inspirerande och utmanande. Ja, allt det här kommer nog att bli toppenbra om det vill klaffa. Så låt oss nu alla hålla tummarna tillsammans för att jag ska orka med detta, och så ska jag se till att träna mig i riktigt bra form fram till hösten, så kommer det nog att bli perfa det här!

Jag känner mig hoppfull, förväntansfull, inspirerad och motiverad. Handboll är livet och jag älskart!

"Even though I tried, it all fell apart..."

Gårdagen var toppen på flera sätt. Efter en mycket chill förmiddag här hemma drog jag upp till hallen. I vanlig ordning hade jag uppfattat tiden lite fel här hemma så jag fick nästan småspringa till hallen för att komma dit i tid. Jag hann precis.

Hur som helst, igår var det iallafall ersättarnas dag i hallen kan man säga. Sarah hade ersatt Anders som coach för damlaget och jag och Johan hade ersatt mamma och Majsan i sekretariatet. Givetvis skötte vi detta galant. Självgoda? Nej då! Ärliga bara...

Därefter drog vi hem till Sarah där vi kollade handbollsmatchen mellan Skövde HF och Team Eslöv och satt och tjötade om Norrland en stund (ja, fråga mig inte hur vi kom in på det och fråga mig verkligen inte om vad som sades...) innan vi gick ned till hennes föräldrar där vi drack kaffe och fikade med hennes bröder och en tjej som hette Elin. Samtidigt som vi fikade spelade vi 500 och det gick inge vidare för mig kan man säga. Jag kom inte sist, men jag var inte långt ifrån. Det som gör själva nederlaget värre, är att Sarah fick vinna. Det gillas inte!

Sedan lagade vi en mycket god kycklinggryta tillsammans som vi åt innan det var dags för en runda Plump. Och sanna mina ord, plump är inget kortspel jag gillar på förhand och det kan verkligen få mig skitsur. Gårdagen var inget undantag! Inledningsvis såg det dock riktigt lovande ut för min del, men det utvecklade sig till övermod och sedan gick det totalt åt skogen kan man säga. Jag kom trea med både David och Sarah framför mig. Det gillas sannerligen inte!

Snart kommer David hem från en handbollscup som han har varit iväg på med sina tjejer. Då ska vi åka till Knalleland och göra några ärenden. Sedan väntar en eftermiddag där flera "måsten" förhoppningsvis hinner bockas av innan handbollsmatchen mellan Sävehof och Lugi börjar klockan 16.00. Vi får la se hur det går.

Over and out!

"And if you want to live high, live high..."

Tidigare idag: Sovmorgon. På med slappekläder och mössa. Promenad till Rammefors Konditori & Cafe. Köpte nybakta frallor. Promenad hem igen. Kokade kaffe. Åt frukost och läste tidningen. Kikade på en intervju med Saddam Husseins älskarinna på TV4. Förundrades. Kikade på Grizzlymannens dagbok på TV4 Fakta. Förundrades igen. Satte mig bekvämt under en filt i fåtöljen. Såg Wallanderfilmen Skulden.

Nu: Lyssnar på skön musik med hög volym på Spotify och försöker komma igång lite.

Senare idag: Sitta i sekretarietet när damlaget möter Tostared i Hestrahallen. Bli upphämtad av David. Skynda mig hem till Sarah. Se Skövde HF mot Team Eslöv på TV. Äta god mat. Njuta av gott sällskap. Snacka om allt och ingenting. Bara vara.

I love it!

"Well, it's a marvelous night for a moondance..."

Alldeles precis just nu har jag flera varma känslor inuti. Alldeles precis just nu känner jag frid, kärlek och lycka. Det mina vänner, det är stort! För samtidigt som jag sitter här och är väldigt nöjd med min tillvaro så vet jag att det sitter människor på samma gata som mig, kanske rent av i samma hus som mig, som inte mår så bra. Det gör mig ont att tänka på det, samtidigt som jag vet att det är viktigt för mig att göra det. "Varför?" kanske du undrar och mitt svar till dig är att om jag inte inser och bär det med mig att det finns människor som inte mår bra runt om i världen, hur skall jag då kunna se storheten i att jag, just nu, välsignats med att må så väl som jag gör? Och genom att inse storheten i att få må så väl, så känner jag också en enorm tacksamhet, vilket jag är glad över. Att känna sig tacksam medför nämligen så många andra goda känslor utöver de tre tidigare nämnda och det gör att jag känner mig ännu rikare helt enkelt.

Tidigare ikväll såg jag en film som heter August Rush. Den var fullständigt ljuvlig! Budskapet, som jag tolkar det, känns så innerligt och så levande på något sätt. Den fick mig att känna mig kär i livet och jag rekommenderar den verkligen varmt till alla! Se gärna trailern till den här!

Om filmen:
Historien om en karismatisk ung irländsk gitarrist och en överbeskyddad ung cellist som av en tillfällighet träffas under en magisk kväll i New York. De skiljs snart ifrån varandra, men efterlämnar ett spädbarn, August Rush, som blir föräldralös. Nu spelandes på New Yorks gator och omhändertagen av en mystisk främling, använder August sin remarkabla musikaliska talang till att hitta sina föräldrar.

Nu ska jag återvända till vardagsrummet igen och mysa ned mig i en av fåtöljerna med en bok i händerna. Så, mina kära vänner, ta nu väl hand om er för ni är dyrbara!

"Carrying my load 'cause I know I'm gonna go my way..."

I fredags berättade jag att jag var nära en lösning på mitt handbollsgrubbel över vart jag skall spela nästa säsong och jag lät er veta att det hela hängde på om min arbetskamrat kunde tänka sig att byta schema med mig. Idag när jag kom till jobbet så var jag så ivrig över att få fråga henne om detta och jag blev därför besviken när jag fann att hon fortfarande var sjukskriven. Men prisad vare Graham Bell som uppfann telefonen! Först tänkte jag att jag skulle vänta med att fråga henne tills på onsdag då jag vet att jag kommer att träffa henne, men jag stod inte ut med att vänta så länge så jag ringde henne och hon sa ja! Jag upprepar: HON SA JA! Det var inga som helst problem för henne att byta schema med mig, vilket innebär att det nu förhoppningsvis kommer att kunna bli en riktigt bra lösning med handbollen nästa säsong.

Dessvärre kan jag inte riktigt ännu berätta för er hur planen ser ut inför nästa år, jag har nämligen inte hunnit informera alla parter ännu. Men så snart det är gjort så kan ni förvänta er ett blogginlägg om detta. Det enda jag med säkerhet kan säga i nuläget, det är att jag känner mig fantastiskt lycklig just nu!

"And turn your magic moments on..."

För några år sedan slogs jag av insikten att jag var en längtande person, snarare än en person som upplever. Jag levde på bilder av hur bra framtiden skulle bli och tillät mig att fastna i ett hjul där allt handlade om att "om jag gör det här och det här så kan jag slappna av SEN" och "om jag bara lyckas med detta så kommer jag att må bra SEN" och så vidare. I låten Aldrig riktigt slut med Lars Winnerbäck finns det en textrad som lyder "alla drömmer vi om lyckan som om livet blivit fel" och jag tror att det finns en sanning i de orden. Jag kan inte svara för någon annan än mig själv, men det var just precis så jag upplevde att jag levde förr. Jag värderade det som komma skulle högre än nuet innan jag insåg att den största lyckan faktiskt fanns att hämta just i det som sker här och nu. Så jag började be till Gud om hjälp att förändra denna egenskap hos mig och har så gjort sedan dess och successivt med åren har jag känt att jag blivit allt bättre på att uppskatta det fina i livet där jag befinner mig just nu. Nuförtiden har jag kommit så långt att jag kan få kickar av små ögonblick och stunder i livet där allting bara känns perfekt, där allt bara känns vackert. De tillfällena får mig oftast att känna mig helt kär i livet. Till exempel kan jag få rena lyckorus av så enkla saker som att titta på David när han sover, höra Davids pappa vissla en sång av Mumford and Sons, vara närvarande när någon av kidsen på jobbet få en aha-upplevelse eller när jag får en extra lång kram av en vän. Listan kan göras lång, men gemensamt för samtliga punkter är att det inte är några "storslagna" saker som gör mig lyckligast, utan störst lycka finner jag oftast i de mest vardagliga sakerna, vilka hade passerat förbi mig onoterade för några år sedan. Vardagen erbjuder en annan typ av storslagenhet som jag skulle tro att vi sällan reflekterar över. En storslagenhet som i mitt tycke är mer innerlig än någon annan, eftersom vardagen är vårt liv.

Att numer vara en person som upplever istället för en som längtar, har medfört en mängd goda saker. För det första är jag lyckligare nu, likväl som jag också känner mig mer tacksam till livet eftersom jag kan förundras flera gånger om dagen av hur vackert det faktiskt är. Dessutom har denna inställning till livet givit mig en trygghet på så vis att jag kan känna att livet är gott trots att det stormar ibland och att min lycka inte längre är befäst till att endast handla om saker som kan ske i framtiden (vilken vi alla vet kan förändras på ett ögonblick).

Huruvida denna förändring har skett med Guds hjälp eller inte, det vet jag att du och jag kanske är oeniga om. Men jag tror definitivt att det har gjort det. Jag tror att bön kan förändra liv och att det har förändrat mitt många gånger. Och därför finns det bara ett ord som är värdigt nog att avsluta detta inlägg med, nämligen: TACK!

"En sång om lyckan den sköra..."

Denna fredagsmorgon började tungt. När väckarklockan ringde halv fem hade John Blund bara hunnit ge mig drygt fyra och en halv timmas sömn och det var en kamp att tvinga upp mig själv ur sängen för hinna med bussen som tar mig till jobbet varje morgon. Klockan hann att bli typ halv åtta på jobbet innan jag började känna mig helt vaken och igång. Detta med hjälp av ett hemligt antal koppar med kaffe och ett långt samtal om grodyngel med en fyraåring. Därefter radade dagen upp fina guldglimmande stunder med barnen och när väl solen sprack igenom helt och himlen blev blå så var också lyckan total. Livet kändes vackert.

Efter jobbet åkte jag och David upp till Skövde och alla ni lagkamrater som läser detta vet att det inte direkt är första gången jag åker den sträckan i år. Det känns som att jag har åkt den vägen MINST varannan helg och det är verkligen en heelt obeskrivligt tråkig väg. Men idag, som så många gånger förr när jag och David åker den vägen, gick den fort och kändes stundtals riktigt trivsam att åka. Jag tror bestämt att det har att göra med att jag och David alltid har så härliga samtal när vi åker bil. Så har det alltid varit och kommer nog så också alltid förbli. Jag vet inte hur många gånger vi har suttit kvar i bilen på parkeringen utanför lägenheten i närmre en halvtimma för att vi har fastnat i ett samtal som av någon orsak känns som att det måste avslutas innan vi kliver ur bilen. Fråga mig inte varför, för det har jag inget svar på. Det har bara blivit något som är "så oss" med tiden.

Under bilfärden slog det mig att det faktiskt fanns tid att åka till mitt gamla jobb häruppe och hälsa på min underbara arbetskamrat och vän Anita en stund idag. Så jag ringde henne bara för att säkerställa att hon var på plats och åkte sedan dit direkt när vi kom till Skövde. Vi två fick en fullkomligt ljuvlig eftermiddag tillsammans. Det var så gott att bara få ge henne en kram och njuta av att vara i hennes sällskap en stund. Jag saknar den dagliga kontakten med henne. Det som var "vi", var sannerligen speciellt.

Kvällen har spenderats i TV-soffan med David och hans föräldrar och för första gången på länge har jag nu möjligheten att njuta till fullo av en helg i Skövde eftersom detta är det första tillfället på snart fyra år som jag inte behöver tänka på att plugga samtidigt som jag är här. Underbart är ordet! Därför ska jag tillåta mig själv att sova ut imorgon och kanske ta en skön promenad på förmiddagen innan jag ska bege mig till Arena Skövde och kika på när Skövde HF möter Team Eslöv i första semifinalomgången. Det är första gången jag ser dem live på plats i år, så det ska faktiskt bli riktigt kul.

Och käraste vänner, hör och häpna! Det kan faktiskt vara så att jag har kommit på en lösning med handbollen nästa säsong. Men det hänger på om min arbetskamrat kan tänka sig att byta schema med mig efter sommaren. Då skulle det kunna gå, och det skulle kunna bli riktigt bra! Förhoppningsvis har jag svaret på detta nästa vecka. Det hade varit så skönt...